Det är ju sjukt vad tiden går fort egentligen. Nu är det bara nån vecka kvar tills det har gått hela 11 månader sedan som Michael Jackson dog.

Jag mår fortfarande skit då jag tittar på intervjuer etc på youtube. Jag kan komma på mig själv att få en rejäl klump i halsen och tårarna är väldigt nära. Det märks hur hårt hans död tog på mig. Det har snart gått 1 år och jag känner likadant som den dagen, den där mest jobbiga dagen i mitt liv hitills. Ja jag vet att det bara är/var en kändis, men då han har som funnits i nästan hela mitt liv och hans musik är den jag tagit till då jag mått dåligt så tog det så hårt som det gjorde. Jag var under 10 år då jag började gilla honom, jag är 26 nu.


Javisst mådde jag riktigt dåligt efter övergreppet -98. Men det går som inte att jämföra. Det förstår ni ju. Då det kommer till övergreppet så är det inte själva det som gjort att jag mått dåligt efter det, utan det är vad som skedde efteråt. Då jag såg då han var påväg att gasa ihjäl sig i sin bil. Blicken han gav mig då ambulansen hade kommit dit efter att han hade ringt till sin sambo som då var på jobbet. Han hade berättat allt för henne. Vad han hade gjort mot mig. Men blicken! Den där blicken. Jag får ibland mardrömmar. Den blicken vill inte släppas från mitt minne. Jag kommer inte ihåg mycket av själva övergreppet ( det gick aldrig så långt som till ett samlag), men blicken han gav mig då han satte sig i ambulansen kommer jag nog aldrig att glömma.

Ej heller andra saker som skedde samma dag. Kommer aldrig att glömma det. Jag kan gå och få hjälp (vilket jag faktiskt har fått men då har jag inte själv varit den som velat ha hjälpen ). Jag kan få hjälpen och skaffa nån att prata ut med, men jag tror inte att det kommer att hjälpa helt och hållet. För jag tror, oavsett, att ett övergrepp eller våldtäkt är svår att släppa taget om. Att man kommer gå resten av livet med minnet av detta.


Innan övergreppet så hade jag lite bättre självkänsla och självförtroende än vad jag har nu. Självkänslan och självförtroendet kom tillbaka ett tag några år efter övergreppet, men de försvann snabbt igen.


Att jag aldrig är ut och att jag mår dåligt av att gå ut, det ligger nog en massa blandade saker som gör att jag får ångesten. Allt jag inte har bearbetat, mobbingen, övergreppet och en hel del andra saker. Jag ser inte mig själv som andra ser mig. Jag tänker att jag är ful och tjock, ja tjock är jag ju det kan ska jag inte hymla om. Men så ful kan jag ju inte vara, jag har ju en underbar fästman sen flera år tillbaka. Jag vet att andra inte ser mig som ful. Jag vet iallafall att jag har en fin insida.

Det var jobbigt att skriva detta, men ibland måste jag få skriva av mig. Jag kan inte bara hålla allt inom mig. Bloggen är ju perfekt till detta ändamål. Jag har min underbara Micke att prata med men ibland så räcker ju inte det. Att skriva av sig ibland gör en bara gott enligt mig.

Jag kanske bör avrunda detta för nu. Ni får gärna fråga mig om vad som helst som jag tagit upp i detta inlägg. Jag ska försöka svara så gott jag kan i ett inlägg med bara svaren på era frågor senare nånting. Ja det vill säga om jag får någon fråga.