Helt otroligt va? Eller ja, jag har fått må bra i några dagar nu faktiskt. Om det har att göra med att jag vet att mamma kommer upp snart till mig från Gbg och att jag vet hur hon kommer att skämma bort mig vet jag inte. Men bra mår jag. Att jag mår bra visade jag ju häromdagen genom att gå ut, ja det var en kort stund, men jag var ut och det är bättre än ingenting. Jag har isolerat mig så hemskt i år.

Pratade med farmor  i telefon nyss. Hon lät att må bra hon också. Ena kusinen var på väg hem till henne tydligen. Blev mycket barnbarn för farmor idag :) .Kanske man tar och passar på och hälsar på henne då mamma kommit upp. Jag VET att mamma vill träffa henne.

Nu ska jag ta och lyssna på Westlife ett tag och sen tror jag att det blir film.

Sorry för att jag inte uppdaterar lika mycket längre. Jag har inte mått så bra den senaste veckan. Känt i flera daga ratt allt är bara blah! typ, att allt är så värdelöst ja mitt liv är värdelöst som det är men det har känts extra värdelöst. Även så har jag ju inte varit kry nu i några dagar. Lusten att blogga har inte ens funnits.. Ja jag har ju uppdaterat bloggen lite men det är ju bara videos.

Jag har skrivit förr att jag tar en paus, men nu kommer jag verkligen att ta en. Ni märker när jag är tillbaka ;).

Jag kanske skulle ha tagit upp i mitt förra inlägg att jag har gått på BUP och sen vuxenpsykiatrin i större delen av mitt liv. Jag har då jag var 18 fått diagnosen Asperger Syndrom. Jag tar aldrig upp just detta med AS i min blogg då jag inte är så säker på att jag egentligen skulla ha detta. Jag vet att det är nåt jag har ändå, men inte Asperger. Jag vet jag egentligen borde ta upp kontakten med psykiatrin, jag vill ju göra det också. Men modet till att börja ringa runt har inte infunnit sig. Jo. Jag har ju en ny läkare nu som jag kan maila när helst jag vill och känner för det ifall det skulle vara nåt. Men ändå.

Dom utbrott jag skrev om i förra inlägget har jag haft så länge jag kan minnas. Det jag fått lära mig och som faktiskt har hjälpt ( ja då folk runtom mig fattat grejjen med det och låter mig göra det utan att hindra mig ) är att gå iväg och vara för mig själv ett tag. Gå in på rummet och sätta mig och läsa ett tag, sätta mig vid datorn, eller om jag är borta bara gå in på toa och låsa in mig där ett tag. Även att jag kan gå ut och gå en stund, ja det vill säga då jag orkar med och klarar att gå ut.

Det har varit vissa gånger då två olika personer inte låtit mig vara själv. Första gången utmynnade det i ett missförstånd och allt blev bara allt värre ju längre det gick. Denna person höll mig fast i sängen för att jag inte ksulle skada denne eller hennes dotter. Jag hade inte ens en avsikt att göra det och jag hade sagt att jag vill vara ensam för att få lugna ner mig. Men si det fick jag inte alls det. Åh vad jag bara blev mer arg och frustrerad då! Ni anar inte.



Jag måste tillägga att jag är inte så farlig som ni kanske tror ;). Jag vet att jag är en underbar tjej med otroligt härlig humor och jag skulle aldrig kunna göra någon illa. Fast, har nån gjort mig illa först så kan det bli att jag ger tillbaka med samma mynt. Jag är väldigt lätt att prata med om precis allt, jag håller sånt som inte bör sägas till andra för mig själv. Jag kan ljuga ibland, men då är det för att jag kan va rädd att säga hur det egentligen ligger till. Dock så är det inte ofta alls. Små lögner. Jag vet att jag är bra på att ge råd till dom som behöver.  Jag har en nära killkompis som frågar mig om det mesta. Det kan vara allt ifrån hur man gör då man säljer på tradera till hur han borde göra då det kommer till sitt liv och förhållande till saker som har med datorer att göra. Jag är inte så bra på datorer men tydligen bättre än han haha.

Jag är hyffsat snabblärd, eller ja det beror förstås vad det är för nåt. Behövde aldrig nån manual tillex då jag skulle installera varken min VHS eller DVD spelare ( ok det är easy ). Jag vet att jag kan mer än en hel del i min ålder inte kan.

Långt inlägg igen.

Just nu känner jag bara för att kasta sönder en massa saker och skrika allt jag kan. Jag känner mig så jävla frustrerad, varför vet jag inte. Längesedan nu som jag fick denna känsla. Nu kan jag hantera det på ett bättre sätt dock. Förr gjorde jag verkligen det jag skrev i början. Det blir bara en skön känsla och känns bra för stunden då jag kastat sönder nåt, men sen kommer ångesten. Jag vet inte hur många tallrikar och glas och muggar som jag kastat sönder. Jag ser till att därför skaffa billiga tallrikar och glas ifall att jag skulle få ett "utbrott" som vi i familjen min kallar/kallat det så länge jag kan minnas.


Hm- Har hjälpt lite att skriva av sig känner jag.
Men nu rinner tårarna. Det är nog lika bra att lägga mig ner i sängen och krypa ner under täcket och försöka tänka på nåt annat.

Varför denna känsla dök upp nu vet jag inte. Jag vet nästan aldrig varför jag får ett "utbrott". Att jag inte vet är det som är det mest jobbiga faktiskt.


Nu får vi se om jag klarar av att hålla tyst och inte börja skrika på Micke som ligger och sover. Känner för att vara ensam i helgen, vi får väl se om jag får vara det. ( Vi bor inte tsm).

Upp och ner och upp och ner går mitt humör. Vissa dagar säger Micke att han tycker att jag blir som en annan person. Jag vet inte riktigt vad han menar. Han säger att ena stunden är jag en ängel och nästa är jag djävulen, ja typ. Detta kan skifta på bara några minuter också. Ja det är ju bra att mina "utbrott" inte håller på i flera timmar eller en hel natt/dag som dom kunde göra förr. En som utsått mina "utbrott" är min mamma, stackare. Micke har fått utstått mycket han med, men nog inte i den utsträckning mamma min gjort.


Grr! Nä men nog lika bra jag lägger mig under täcket nu. Känner att det börjar koka i kroppen , så att säga, igen. Blir galen!

Idag blir det iallafall fiskgratäng med potatis till middag. Potatis äter jag ytterst sällan, det blir mest sallad till maten som vi annars ätet pasta, ris eller potatis till nu mera Gott! Får väl se om jag tar en bild och lägger upp ikväll samt receptet på det. Jag lovar att gratängen är god iallafall.

Frustrerad frustrerad frustrerad just nu. Önskar ofta att jag inte var den jag var :(.

Nä, täcket var det.

Fråga:

Nån av er som läst detta långa inlägg som känner igen sig då det gäller utbrott eller ja vredesutbrott är det mest. Samt detta ombytliga humör?

Jag har varit sånhär i massa år, sen jag var liten så att ni vet. Jag har försökt lära mig att bli bättre på detta då jag känner att ett utbrott e på G och jag har verkligen lyckats bra. Enligt mig själv iaf. Ja min mamma och mina syskon kan ju intyga i skillnaden iaf :).

BB sålänge.

Det är ju sjukt vad tiden går fort egentligen. Nu är det bara nån vecka kvar tills det har gått hela 11 månader sedan som Michael Jackson dog.

Jag mår fortfarande skit då jag tittar på intervjuer etc på youtube. Jag kan komma på mig själv att få en rejäl klump i halsen och tårarna är väldigt nära. Det märks hur hårt hans död tog på mig. Det har snart gått 1 år och jag känner likadant som den dagen, den där mest jobbiga dagen i mitt liv hitills. Ja jag vet att det bara är/var en kändis, men då han har som funnits i nästan hela mitt liv och hans musik är den jag tagit till då jag mått dåligt så tog det så hårt som det gjorde. Jag var under 10 år då jag började gilla honom, jag är 26 nu.


Javisst mådde jag riktigt dåligt efter övergreppet -98. Men det går som inte att jämföra. Det förstår ni ju. Då det kommer till övergreppet så är det inte själva det som gjort att jag mått dåligt efter det, utan det är vad som skedde efteråt. Då jag såg då han var påväg att gasa ihjäl sig i sin bil. Blicken han gav mig då ambulansen hade kommit dit efter att han hade ringt till sin sambo som då var på jobbet. Han hade berättat allt för henne. Vad han hade gjort mot mig. Men blicken! Den där blicken. Jag får ibland mardrömmar. Den blicken vill inte släppas från mitt minne. Jag kommer inte ihåg mycket av själva övergreppet ( det gick aldrig så långt som till ett samlag), men blicken han gav mig då han satte sig i ambulansen kommer jag nog aldrig att glömma.

Ej heller andra saker som skedde samma dag. Kommer aldrig att glömma det. Jag kan gå och få hjälp (vilket jag faktiskt har fått men då har jag inte själv varit den som velat ha hjälpen ). Jag kan få hjälpen och skaffa nån att prata ut med, men jag tror inte att det kommer att hjälpa helt och hållet. För jag tror, oavsett, att ett övergrepp eller våldtäkt är svår att släppa taget om. Att man kommer gå resten av livet med minnet av detta.


Innan övergreppet så hade jag lite bättre självkänsla och självförtroende än vad jag har nu. Självkänslan och självförtroendet kom tillbaka ett tag några år efter övergreppet, men de försvann snabbt igen.


Att jag aldrig är ut och att jag mår dåligt av att gå ut, det ligger nog en massa blandade saker som gör att jag får ångesten. Allt jag inte har bearbetat, mobbingen, övergreppet och en hel del andra saker. Jag ser inte mig själv som andra ser mig. Jag tänker att jag är ful och tjock, ja tjock är jag ju det kan ska jag inte hymla om. Men så ful kan jag ju inte vara, jag har ju en underbar fästman sen flera år tillbaka. Jag vet att andra inte ser mig som ful. Jag vet iallafall att jag har en fin insida.

Det var jobbigt att skriva detta, men ibland måste jag få skriva av mig. Jag kan inte bara hålla allt inom mig. Bloggen är ju perfekt till detta ändamål. Jag har min underbara Micke att prata med men ibland så räcker ju inte det. Att skriva av sig ibland gör en bara gott enligt mig.

Jag kanske bör avrunda detta för nu. Ni får gärna fråga mig om vad som helst som jag tagit upp i detta inlägg. Jag ska försöka svara så gott jag kan i ett inlägg med bara svaren på era frågor senare nånting. Ja det vill säga om jag får någon fråga.

Det gick bra då läkaren kom hit idag. Han ville mest höra vad jag gör på dagarna, vad mina intressen är och om jag skulle vilja göra nåt annat. Han tog även upp det här med vikten, men både jag och Micke sa som det var då det kommer till det att vi båda vet ju hur vi ska göra. Äta bra och nyttigt och motionera- bästa sättet att gå ner i vikt och jag har gått ner 10 kg en sommar bara av att göra så. Två månader tror jag det var som jag gick ner 10 kg på.

Pratade ju såklart även om min psykiska ohälsa.

Ja, han frågade om min nuvarande situation och jag sa ju det att jag vill ha någon sysselsättning. Han skulle se vad han kunde göra då det kommer till det.


Det är iallafall gjort nu, läkarträffen. Det känns så skönt. Jag gissar att jag kommer att få en ny tid inom en snar framtid, vill väl ta prover etc för att kolla min hälsa. Denna gång var ju bara prat. Eller ja prat och prat. Som vanligt så slöt jag mig som en mussla så fort han kom innanför dörren min. Blir galen på mig själv pga det faktiskt.


Ja, sa ju att jag går via LSS och att jag har asperger syndrom, iaf en mild version eller vad man nu ska säga.


Nu är det bara att vänta på beslutet från fsk om pengar. Jag kommer ju få men måste ju vänta iaf. Nu då jag skriver detta kom jag ju på att jag inte vet hur det är med bostadsbidraget... Jag eller ja Micke får ta och ringa fsk om det imorgon.


(ps. Jag håller på och strular lite med bloggen. Får inte till att få rubrikerna bli centrerade på alla sidor. Kan se konstigt ut då och då om nån skulle undra ds. )

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att läkaren kommer hem till mig. Jag kanske ska säga varför också. Det är så att jag tycker att det är riktigt jobbigt att gå ut. Varierar från dag till dag också hur jag känner inför att gå ut. Så läkaren min ( som jag aldrig träffat tidigare ), fick veta detta och då sa han att han kunde komma hem till mig istället. Micke som har varit den som ringt och fixat tid till mig på HC har talat om för den han pratade med där att jag har det jobbigt då det gäller att gå ut, men tydligen så förstod denna person inte detta. Men nu vet läkaren iaf hur det ligger till. På tisdag vid 14-tiden så dyker han upp.

Jag tror det kommer kännas lättare också då att prata med honom då jag känner mig som tryggast hemma. Har alltid varit lättare för mig att prata då jag är hemme än då jag är tillex på psykiatrin.

Nu gäller ju detta bara ett läkarintyg som jag behöver så jag ska kunna få pengar igen från fsk som jag i normala fall gör. Jag var tvungen att söka på nytt i fjol och det har tagit tills nu för mig att verkligen jobba på att få intyget. Den största anledningen till att det tagit ett år för mig är just detta att jag inte gillar att gå ut. Jag brukar oftast må dåligt ute.

PoK//Maria

Fick en liten spark i baken nyss. Ringde från fsk, hon sa att hon fått brev från den läkare jag skulle gå till på HC. Hon sa att det är jätteviktigt att jag fixar en ny tid och verkligen tar mig iväg och får läkarintyget fixat. Hon var lite arg men på samma gång var hon riktigt förstående över min situtation = himla bra! Jag vet ju att jag måste iväg och få det gjort, jag VILL ju iväg och fixa detta med intyget men det tar ju så emot. Jag sa det till henne och sa även att jag ska göra mitt bästa.

Hon skulle ringa hon jag har på soc och höra om inte hon kanske kan följa med mig till läkaren, kanske blir det lättare om nån mýndighetsperson följer med mig?

Hade kunnat gått nu känns det som. Jag har en bra dag idag. Jag känner att jag kanske kanske skulle klara av att gå ut. Måste ju boka tid för läkaren så jag får hoppas att den dag och tid jag får blir bra för mig, att jag har en någorlunda bra dag då.

Jag vill jag vill jag vill och jag VET att det är viktigt. Jag sa även att jag är less på att gå till soc varje månad också, vilket hon såklart förstod. Hon frågade även om jag har kontakt med psykiatrin, nej det har jag inte, vilket hon tyckte var riktigt synd.


Men det var verkligen en spark i baken då hon från fsk ringde. Skulle nog ha gjorts tidigare.

Lusten att förändra min nuvarande situtation har funnits länge nu, men vart är orken? Jag börjar själv lessna. Jag vet att mina föräldrar och syskon bara väntar på den dag då jag kan säga "jag mår bra nu". Mått bra helt och hållet har jag inte fått gjort på jag vet inte hur många år nu.

Men det är ju så, att om man ens ska kunna ta emot hjälpen så måste ju både viljan och orken finnas. Det kommer ju krävas en hel del från min sida för att lyckas. Men när ska orken komma över mig?

Vissa kvällar så känner jag att imorgon, då jag ska jag sätta mig och ringa runt och försöka få tag i nån jag kan börja gå hos för att få den hjälp jag behöver. Men då morgondagen är här ja då är det som bortblåst.


Nån dag kommer väl orken också.

Jag hoppas att den kommer inom en snart framtid iallafall. För att som nu, bara sitta hemma hela dagarna är verkligen inget liv.

Nej, det är inte bara för mig att gå ut heller. Jag tycker det är riktigt jobbigt att gå ut, ibland av bara tanken så får jag ångest.

Jag har alltid, sålänge jag kan missas, sovit riktigt bra på nätterna. I många år har det dock tagit någon eller några timmar för mig att somna, men då jag väl sover så sover jag riktigt bra. Vad som hänt det senaste halvåret förstår jag inte. Jag vaknar om vartannat, har mardrömmar och svettas. Det är ingenting som jag har brukat göra förr. Det är till och med så att jag minns dom 2 mardrömmar jag nånsin haft, ja till nu då. Det är ganska jobbigt med dessa mardrömmar. Tänk dig att ha  en eller flera mardrömmar per natt!!!

Kan det vara dså att jag mår mycket sämre psykiskt än jag själv tror eller ja som jag vill tro?


Jag tror nästan det.  Läkaren jag ska till på fredag kanske nog inte kan göra så mkt åt detta, men jag kan alltid ta upp det med honom. Eller ja, vi får väl se hur det blir med det. Jag och prata med folk jag aldrig träffat förr går inte så bra ihop. Jag har ju alltid haft någon med mig senaste åren då jag ska iväg och göra nåt mycket för att jag tycke att det är så enormt jobbigt, men denna gång får jag klara mig helt själv. Jag vet att det kommer att gå bra. Jg måste bara intala mig själlv det till på fredag förmiddag. Jag gillar bara inte att tiden jag ska till läkaren är på förmiddagen.. Jag kommer sällan igång förrän på eftermiddagarna. Det är på eftermiddagarna/kvällarba sim jag kan börja städa etc då jag mår bättre.


Jag hoppas att jag inatt får en mardrömsfri natt. Håll tummarna på det för mig, snälla.

Hittade lite info här. Jag har ju en del att bearbeta så kan ju kanske vara så för mig? Det har varit så att jag faktiskt kunnat få hjälp, men jag pratade aldrig då jag var iväg till psyk och därmed kunde dom ju inte hjälpa mig. Det är ju lättare att få hjälp om man själv vill och om man sen även PRATAR.  Nån dag kommer jag att söka hjälp, men när det blir vet jag inte. I år kanske? Det är iaf på tiden och det vet jag. Jahg vet och ingen behöver tala om det för mig. Jag vet att jag inte mår bra och så.

Jag blir så less på mig själv ibland eller ja snarare ofta. Det gick inte alls!! Jag är som synes fortfarande hemma. Mötet är kl 10. Micke fick ringa och säga att jag inte kunde komma. Då jag stog i duschen så kom allt. Började tänka negativa tankar om mig själv - att jag är ful etc. Sen så stod jag där och kände att allt är så jävla värdelöst och att jag vill skita i allt. Jag kände för en timma sen att denna gång så ska jag komma iväg och jag kommer känna mig så stolt då jag väl tagit mig iväg. Men nädå. Varför ska det vara så svårt för mig att ta mig ut?


Förresten så kommer en läkare att ringa mig på tisdag angående läkarintyget jag gått och väntat på under ett antal månader nu. Så ja nu börjar det hända saker så förhoppningsvis så dröjer det inte länge innan jag får pengar igen som jag ska och jag kommer då slippa soc en gång i månaden. Ja, jag lär ju vara tvungen att gå till HC någon dag framöver för att träffa läkaren, men det ska nog gå bra hoppas jag. Micke kommer att följa med och sen är det på gångavstånd också.


Iaf så ringde Micke till hon jag har på soc och förklarade läget. Hon var verkligen förstående. En ny tid kommer att bokas in efter jag har pratat med läkaren. Hon på soc tyckte att det är så bra att vi alltid ringer om vi inte kan komma. Finns ju många som bara skiter i att höra av sig.


Jag ska nog lägga mig i sängen och läsa en del nu känner jag. Koppla av och försöka tänka på annat. Micke skulle passa på att köpa mig nåt onyttigt , han passar på att åka iväg och handla lite då han ändå har skjuts.

Kunde jag inte fått en annan tid än kl 10 ? Jaja, Mickes pappa kommer halv 10 och hämtar oss för att skjutsa oss till soc. Ska på möte där kl 10. Jag vill verkligen inte iväg. Jag har låtit bli att gå några gånger nu och jag känner att jag nog för min egen skull bör pallra mig dit. Jag tycker det är så snällt av Mickes pappa att ställa upp och köra också. Han hade egentligen ingen lust  att köra, beror på all  snö.


Just nu känner jag verkligen för att åka dit, men det lär väl ändras då kl närmar sig halv 10. Jag känner mig själv och Micke lär få sig en känga. Jag blir på dåligt humör, känner mig lättretlig, mår illa och känner mig riktigt varm och börjar gråta ibland då jag ska iväg. Det går lättare för mig att ta mig ut om jag gör det på eget initiativ.


Nä, dags att hoppa i duschen tror jag och sen leta fram kläder jag ska ha på mig idag. Lär väl bli mina nya jeans och en skön tröja till.

Ca 2 och en halv timma kvar ... :S.

Skivorna som Micke skulle passa på att köpa åt mig idag då han ändå skulle in till stan var slut. BÅDA TVÅ! Men tydligen så får dom hem fler av dom på måndag så ska passa på att gå förbi Åhlens och skaffa dom då jag ändå måste in själv då jag har ett möte att gå på vid 15.00 tiden. Östersund suger numer då det gäller utbud på skivor, visst att folk laddar ner och köper via nätet men vi som ändå köper skivor som vanligt tycker ju att det suger då man inte kan få tag i dom man vill ha. Speciellt sånna som nyss släppts. Jaja, ja g har ju Spotify att lyssna på på båda albumen via ändå, men det är nåt visst att ha skivan i handen, att ha en booklet och att då man ändå har resten av albumen med en artist eller grupp att man vill fortsätta med samlingen.

På tal om mötet på måndag, usch jag har verkligen ingen lust alls. Men hon på soc jag ska till kunde inte ta sig till mig ( dom måste vara två, en bestämmelse dom har av säkerhets skäl. Hon vill åka till mig ändå men får inte). Jag måste alltså se till så att jag sover natten till måndag och sen ska jag ta bussen in till stan. Buss har jag inte åkt på länge nu. Sitta på en buss vid den tiden också... Den bussen brukar ofta vara fullproppad med folk så ja vi får väl se hur detta kommer att gå. Det kommer nog bra då jag väl kommit iväg, men jag kan inte låta bli att känna ångesten komma krypandes. Usch fy och blä.


Micke och jag ska passa på att fika på Tehuset efter mötet. Jag har smsat en M, får jag svar ska jag höra med henne då hon slutar skolan på måndag och se om hon inte vill fika med oss. Kommer ju bli vid 16 tiden- tror att hon slutat då. OM hon inte har annat inbokat efteråt vill säga haha.

Det kommer att gå bra för mig på måndag. Innerst inne så vet jag det. Detta blir dock första ggn jag träffar den sockärring som jag har nu. Hon ville träffa mig en gång iallafall. Jag får ju pengar tillvidare via soc. Micke är den som annars har träffat henne pga hur det är för mig. Han är även den som många ggr får ringa runt etc och prata för mig. Jag blir alltid stum så då är det bättre för honom. Han vet vad han ska säga och så. Jag är glad att jag har honom och att han ställt upp och ja även ställer upp så mkt på mig som han faktiskt gör.


Nu blir det film för mig. Jag får ligga och se på den själv för Micke sitter och spelar Shaiya han haha. Han hade nåt möte i spelet sen är det ett event som är varje lördag ungefär samma tid som han ska delta i så.

Jag fixade en bakgrundsbild istället, jag tyckte det var lite trist med bara den lila färgen. Jag kommer väl, om jag känner mig själv rätt, att byta tillbaka snart haha.



Inte fått några pengar än, btw. Soc kärringen hade tydligen fullt upp igår så Micke kunde inte åka dit och lämna ett papper som jag skulle lämnat in. Blir idag istället som han gör det. Får väl se hur det blir om man hinner få till helgen. Annars blir det till och låna lite pengar av nån - samma person som alltid, haha. Jag vill ju kunna gå och se This Is It. Jag börjar bli lite nervös nu över att jag kanske kommer missa den :(. Men det kommer att fixa sig. SENAST söndag har jag satt. Så innan dess ska det ha fixat sig med pengar på nåt sätt. Känns rejält surt att jag inte kunnat gå än. Sen är jag en person som är riktigt dålig på att spara. Jag visste ju att filmen skulle komma 28 oktober, men jag gjorde en beställning istället som jagvar tvungen att betala innan dom skickade det jag beställt. Jag måste lära mig att ha lite framförhållning!! Men det är svårt. Jag har alltid varit en som slösar, min syrra den som sparar.

Väntar på min kallelse till läkaren fortfarande. Detta tar ju sån tid, men tydligen är det svårare att få tid eller ja att det tar längre tid då det gäller läkarintyg. Jag får vänta på.


Jag fyller 26 om inte alltför lång tid, mindre än en månad faktiskt. Jag har ingen lust med någonting. Funderar på om man kanske skulle fråga farmor om man kunde komma till henne istället. Jag mår bara skit över att behöva tänka på att jag måste städa :( . Sen behöver hon ju inte gå så långt heller, tänker på hennes knän och så. Men det kommer att lösa sig. Men mindre än en månad.....



Fy fan vad  jag hatar den här tiden på året. Inte är det bättre hellre för att min födelsedag närmar sig och att julen närmar sig. Julen hatar jag så in i norden mycket. Dont ask me why! Jag får ångest bara av att tänka på det! Förra julen var mys och den bästa på en massa år. Bästa sen jag var liten faktiskt. Det var bara jag och Micke hela julen- så skönt och så mysigt. Slippa bry sig nåt.  Men i år vill nog pappa och farmor  (om hon nu är i stan i år, jag har tappat räkningen ) träffa oss gissar jag haha.

Nä nu ska jag nog ta och läsa lite, längesen jag gjorde det. Jag är inte frisk, för jag  läser knappt nånting. För några år sen var jag en riktig bokmal. Fattar inte vad som hänt. Men det är väl det, jag har knappt lusten till nåt för det mesta. Bara ligga och glo eller sitta vid datorn och bara  kolla dom sidor jag är in på om och om och om igen.

Men allt kommer att fixa sig tillslut, I promise!

Hoppas att ni får en underbar dag! :D.