Jag har börjat tveka lite vad gäller det drastiska jag tänkt göra med mitt jävla hår. Men det känns inte som att det finns så mkt annat att göra. Sen är denna skit med håret enstor del av anledningen till att jag inte ens bestämt mig för när jag ska åka ner till Mölndal :(. Jag har mått och ja jag mår dåligt av denna skit, men jag har ju bara mig själv att skylla.


Tänk dig själv att i flera månaders tid:

Sätta upp i håret i en knut, sova i det, tvätta håret och sen sätta upp i en knutt igen då håret är någorlunda torkat, g¨med knuten hela dagen och sen lägga sig igen... Ungefärs så har det varit för mig dom senaste 4-5 månaderna.


Jag har försökt att borsta ur det i omgångar, men det slutar bara med att jag blir så less på allt hår som blir på golv och på mina kläder. Jag har bett Micke att hjälpa mig, men jag orkar bara sitta på stolen en kort tid för jag tycker  inte att han gör det bra.

Jag har blött håret och borstat. Blött håret och hällt över nästan en hel flaska balsam och borstat.. Sprayat med spraybalsamet .. Inget jag gör verkar göra saken bättre.


Grrr! Jag blir så arg på mig själv för att jag låtit det bli så här illa med håret. Nu är det som sagt var små små tovor och knutar och det känns som att det enda som hjälper är att raka av det.

För frissan går jag INTE. Jag  har inte alls råd med det ej heller så har jag varit ut alls på dessa månader jag haft skit med håret. Ok, det har ju inte sett alltför illa ut då jag haft håret uppsatt men jag gillar inte att ha håret uppsatt då jag är ut, fråga mig inte varför.


Om jag nu bestämmer mig för att ta till det drastiska att raka av mig allt, ja då är det MITT BESLUT och ingen ANNANS. Det är MITT liv och ingen annan BESTÄMMER oavsett hur mycket en del andra skulle vilja bestämma så mycket dom vill.

Jag tror inte att jag skulle ångra mig och må skit, jag mår skit som det är nu då håret är som det är. Jag kanske skulle må dåligt första veckan men sen tycka att det är så skönt att slippa ha det så som jag har haft det i flera månader. Vi är alla olika. Bara för att en ångrat sig så betyder inte det att jag kanske kommer att göra det.


Om ni som tycker att det är för drastiskt att raka av sig håret skulle ha det osm jag har det med håret nu så skulle ni nog också vilja raka av er allt! Det är så lätt för er att säga si o så eftersom ni inte ens SETT hur mitt hår ser ut nu!

Så snälla, låt mig bestämma själv!
Det är inte ofta jag fått bestämma själv då jag ska göra nåt så låt mig ha detta åtminstonde. Jag lyssnar annars och gör annars oftast som alla andra vill. Även om jag inte vill!

Läste för en stund sen på aftonbladet.se om en tjej som hoppa från ett fönster, tog livet av sig alltså, pga att hon blev mobbad. Detta är så jävla sjukt! Mobbarna känner inte att dom ens är skyldiga, "dom var inte där": Nä, men det är ju dom som orsakade detta, som såg till att en annan människa mådde så dåligt av mobbingen att hon inte såg någon annan utväg.



Det verkar ha blivit mer och mer vanligare att dom som blir mobbade tar sina liv. Det är så trist. Det har kunnat förhindrats. Men det verkar ju inte som att skolan och föräldrarna ens bryr sig lika mycket som dom säger. Skolor sägerju att det inte förekommer någon mobbing på deras skola. Nä, men visst. Jag tror nog att det förekommer mobbing på varenda skola. I större eller mindre skala. Mobbarna döljer ju så gott det går och dom som blir mobbad vågar ju, trist nog, inte säga nåt för att det kanske blir mycket värre.






Det sjuka är att det även verkar gå ner i åldrarna. Det gör i och för sig nästan allt annat med; första fyllan, smink, bli av med oskulden etc. När jag var 10 och i den ålder många blir av med oskulden nu för tiden ( tydligen iallafall) var jag fortfarande ett barn och lekte med dockor. Jag lekte med dockor till jag till och med var 13 år.

Hur kan man som en annan människa psyka en annan människa så pass att den andra inte orkar med sitt liv längre?
Folk säger att det är mobbarna som har problem, att dom inte mår bra och bla bla. Visst, det kan stämma någon gång, men jag tror inte fullt ut på det.

Jag har själv blivit mobbad och jag vet vad jag snackar om. Speciellt då det gäller hur mycket skolan man går på gör för att det ska sluta. Denna skola jag gick på då jag var mobbad är här i Östersund känd för att vara en skola med en hel del problem och många elever som inte blir godkända i många ämnen. Då jag gick där så hade vår klass en ny lärare mest varenda vecka. Detta med att det var nya lärare jämt gjorde inte saken bättre för mig. Ej heller att rektorn verkade skita totalt i vad som försigick och hur eleverna mådde.


Som tur var så hade jag en engelsklärare som verkade ha fattat att jag inte mådde bra. Jag fick ofta hjälpa henne med en del saker. Då det var tema dagar exempelvis. Jag har haft flera underbara lärare. Bosse, Monica, Joel.. Man saknar dom!

Jag undrar hur lång tid det tog innan NÅGON ens märkte att jag efter någon månad då jag började 7:an slutade  vara på skolan efter lunchen? Då alla gick till "matan" så stannade jag kvar i korridoren till dess att alla gått. Allt för att slippa råka på mobbarna. Jag gick sen hem och stannade hemma.

Detta pågick faktiskt i flera månader.


Jag gick även hem vid lunchtid då jag visste att pappa hade åkt iväg till jobbet ungeför precis då. En dag var han hemma då jag kom hem. Jag berättade då lite för honom, om det kanske var allt? Jag minns inte. Jag minns att jag visade några skrivböcker för honom, för flera av dom som mobbade mig och andra i klassen trodde att jag satt och skrev skit om dom i dessa böcker. Visst hände det att jag gjorde det, men jag skrev oftast korta noveller vilket jag ofta gjorde förr.

Jag gick hem vid lunchtiden då den som mest var på mig alltid var på mig vid lunchtid. Hon gick inte i samma klass som mig utan gick en våning ovanför. Hon hade vänner i min klass, så under lunchen brukade hon alltid komma ner till oss. Hon gick ju såklart fram till mig där jag satt och läste eller skrev och började, sparka mig på smalbenet, slita boken ifrån mig, börja kalla mig saker etc. Jag blev till slut rädd för att vara kvar på skolan efter lunchen alltså.


Vill ni veta hur mobbingen började? Det började med en liten lapp jag skrev till ett par tjejer som satt mitt emot mig på NO:n, som satt och surra så jag inte hörde nåt. Det ämnet som var på NO:n den gången var nåt jag var intresserad av och jag ville ju höra.

Tjejerna tog med sig den lappen till tjejen som var värst mot mig. Sern brakade det loss. Jag fattar fortfarande inte varför! En lapp där det stod nåt med : snälla, kan ni inte vara lite tystare!" Är det nåt att mobba någon för ? Finns eg inte nåt som är värt att göra en person illa. Men ni fattar.



Upp till sexan så kände jag mig ganska säker i mig själv och så, men i sjuan och skiten började så , ja. Min självkänsla och mitt självförtroende har inte varit sig likt sen dess.

Visst, då jag bodde i Åsele ett tag och verkligen kände att jag var en del av klassen och alla var så underbara och jag trivdes hos den familj jag bodde hos så hade jag fått tillbaka lite av det jag  tappat. Men 6 månader senare så blev det skit igen.  


Jag har märkt att i år är det väldigt ofta man fått höra om ungdomar/barn som tagit beslutet att inte leva vidare pga mobbing. Har det bara blivit mer uppmärksammat eller är det så att fler och fler väljer denna så oerhört tragiska utväg?

Jag fasar för att ännu fler  bestämmer sig att inte leva längre  nästa år.

Det är jävla tragiskt då folk överhuvudtaget tar sina liv. Ibland känner dom nog att dom inte har något val. Dom har säkert försökt med det mesta för att slippa denna utväg.



Folk blir mobbade på nätet, skolan, via sms, jobbet.. Just via nätet: ska man inte känna sig trygg ens då man är hemma? Detta är en av nackdelarna med internet, att mobbarna kan fortsätta med sin skit även utanför skolan/jobb.

Apropå jobb, det är mycket mobbing som försigår där med. Man tänker väl att vuxna människor har mer vett i skallen än så, men icke!


Jag undrar vad en mobbare tänker på då den slår offret, kallar den för skit etc...


Är du mobbad, varit mobbad eller är du en mobbare?

Jag tänkte , om ni vill dela  med er av er erfarenhet, att ni kan sända mig ett mail och berätta. Jag tänkte lägga upp i olika inlägg- som en serie eller vad jag ska kalla det. Ni får själklart vara anonym. Ni som vill kan maila mig genom att klicka på "kontakta mig" längst upp på sidan.


Jag vill att mobbing ska uppmärksammas mer! Det är inte nog som det är enligt mig. Det varkar ju snarare som att mobbingen ökar istället för att minska!


Vad tycker du och känner inför allt detta?